Tjena bloggis, hittils har jag skrivit klart loggboken för vecka 43,45,47 o 48. Skickat ett mejl till mamma och ett till tobias. Gjort klart Engelska läxan och är typ klart med det jag ska skicka in till tidningen. 

Sen har jag och mamiie köp chips å dip eftersom vi inte åt det igår och köpt mat. Redan ätit för jag var verkligen hunrig. 

Blev inget shopande, as dåligt väder. Ska försöka igen imorgon. Så idag blir det att göra allt det där andra. 

Idag blir det stan med mamiie, ska köpa klder till jul/nyår och lite sånt. Glad att äntligen fixa mig och komma ut lite. Men har en del att göra också, skriva loggbok, barn&fritids uppsats, eng läxa, skicka några mail, svenska arbete som det verkligen är panik med, städa rummet och en del andra saker som kommer in i livet. 

Hoppas ni får en mysig december dag 

Bild från kära halmstad för ett par dagar sen

Känner hårda droppar mot mitt huvud

Hagels kallas det, men det är stjärnorna som faller

I dom finns det hopp, hopp om en ljus framtid

Dom smälter sakta i min hand

Smälter in i min hud, sprider sig i mina ådror

Hoppet sprids i kroppen, in i hjärtat

Jag blundar, känner det och ler

Det är nu vinden vänder, nu när stjärnorna faller 

Sitter här igen sent om natten och känner mig så fruktansvärt ensam. Vet att jag egentligen har en massa underbara vänner och en familj som bryr sig om mig, men just nu känns det som att inte har någon. Har trodligen med att jag bara varit hemma dom senaste fyra dagarna utan att faktiskta ha gjort något. Sen blir ju känslan inte bättre av att folk går bakom ryggen på en och visar sig vara jävligt falska. 

Människor. Personer percis som jag. Jag hatar dom. Dom får det att verka så lätt att bara såra mig på det viset. Som att jag inte har något värde. Nej jag är ingenting att ha. För det är så lätt att en dag bara sluta prata med mig totalt, så lätt att snacka skit bakom ryggen på mig och sen bete sig som min bästa vän när vi träffas på riktigt och det är så lätt att lova saker, göra en massa planer och sen skita i att svara på mina sms på dagen när vi skulle ses på kvällen. Ni får det att värka så lätt.

Jag hatar dom. Så fördömmande, så elaka, hemska, själviska, egoistiska och äckliga. Och jag kan ibland vara precis lika dan. Men jag försöker! Jag försöker att vara snäll mot precis alla. Men jag gör misstag och folk dömer så lätt. Tror på precis allt dom hör. Och ingen har det lätt men jag förstår inte varför men leker en jävla lek med människors hjärtan. Det är bara hemskt.

Så ensamheten kryper in i mitt hjärta, nu när min bästa vän inte finns till hands 24/7 som han alltid gjort innan. Men jag ger han all min lycka och hoppas att allting fixar sig snart för honom. Han är verkligen värd det efter all smärta jag och livet har gett honom. Men det är tufft utan honom, utan att han bara bor 10 meter ifrån, att jag inte kan ringa han mitt i natten om jag vill, att vi inte kan träffas när vi vill. Han är det bästa jag har.

Ågensten sitter i strupen men jag klarar mig. För som sagt jag är inte ensam. Jag har vänner, underbara vänner och en underbar familj. Sitter och lyssnar på riktig gammal musik och skämms lite över det. Men det påminer mig om att jag har vuxit så mycket dom senaste åren, jag är mycket starkare nu och jag vet att jag klara mycket mer. Går på samma gator men med nya steg. Livet blir bra i morgon. Och jag behöver inte dom människorna i mitt liv, jag är starkare utan dom som drar ner mig. Men det tar ett tag att repa sig efter ett bak slag, speciellt från ett som kom bakifrån.

Hoppas ni alla får en riktig bra natts sömn, eller en riktigt praty natt.