Nu är det snart här. 2013. Ett år som vi inte skulle få uppleva. Hehe. 
2012 har varit en ganska konstigt år för mig. Det första halvåret hade för mig väldigt mycket ner gångar och det var många tårar, svek och lögner. Men det var också då som jag lärde känna den mest fantastiska personen i världen. Han var det bästa i mitt liv. Jag var dum nog och slarvande bort vår vänskap, men sakta bygger vi upp den igen. Utan honom hade jag aldrig klarar av den tiden såpas bra som jag gjorde. 2012 är det året som jag kommit så mycket närmare min bästa vän. Vi har alltid stått nära och våran vänskap har alltid varit perfekt men nu är den storslagen. Det finns ingen som jag litar på som på henne. 
Sommaren var en underbar tid. Hade mitt första sommarjobb och lärde mig så otroligt mycket. Sen var resten bara fylld av vackra stunder. Tjuvbad, fester, festivaler, helsingborg, en massvis med vänner och skratt. På midsommar lärde jag mig vilka mina verkliga vänner är. Sen vid sommaren slut föll jag pladask för den här fina killen. Och dom här fem månaderna tillsammans med honom har jag vuxit så mycket. Han har fått mig att öppna ögonen och släppa in det bra i livet. Och ja, det kommer fortfarande stunder då jag bara ser svart men att veta att jag aldrig är ensam i det svarta är väl det som gjort mest skillnad. Tack vare honom känns det som jag är på rätt spår för att bli en bättre människa. Och jag kunde inte vara lyckligare än vad jag är med honom. 
Vid sommarlovet slut flyttade jag ner till Malmö som ledde till många blandade känslor. Men även där har jag vuxit mycket och funnit en del bra vänner. Det finns så otroligt många grejer som jag ångar men jag är glad över hur allting slutade. Livet kommer alltid att ha upp och ner gångar men det är upp till mig vad jag ska göra det till. Tack till mina vänner, min familj och alla som har varit en del av mitt liv. Jag började året med att ligga sjuk i min soffa och avslutar det med flaggan i topp. 

Kärlek och tankar till alla som inte kan ta del av det nya året.

Älskar bilden!!

Lycka för mig är att lyssna på en låt som får hela min kropp att rysa och att fastna i en riktigt bra bok och läsa långt in på natten.Lycka för mig är att få vara med min bästa vän och skratta åt precis allt och inget, att få krama min lillebror, att ringa en vän och prata i timmar och att få bra betyg. Lycka för mig är att få känna mig riktigt vacker, att tjuv bada sena sommarnätter, att få känna mig fri och att kolla på One Tree Hill eller Grey's Anatomy. Lycka för mig är att vara i min pojkväns famn och känna att det aldrig kan bli bättre än så här. Lycka för mig är att veta att jag är den jag och jag duger, jag är bra nog och ingen kan någonsin ändra det. Lycka för mig är att veta att jag inte bara existerar utan också lever och förändrar. 

Just nu = hatar alla människor!
Okej inte alla men dom flesta. Dom är irriterande och korkade. Bara deras existens stör mig...
Finns en massa exempel på varför jag tycker som jag gör men tänkte korta ner det till en liten lista:

1. Jag måste prata med dom och lyssna på deras korkade tankar och onödiga liv.
2. Dom ska alltid ha en synpunkt på mig, mina tankar och mitt liv.
3. Allt dom gör är bara störande.
4. Jag måste känna deras lukt (inte så värst jobbigt om dom har en god parfym)
5. Dom tycker alltid att jag ska bete mig på ett viss sätt och blir sura om jag inte behagar dom.
6. Folk som bara hör av sig när dom behöver något.
7. Dom beter sig som svin och tror att det går att bara vandra tillbaka in i mitt liv när dom känner för det och allt ska bli som vanligt.
8. Dom vägrar inse att dom kan ha fel.

Och bla bla bla. Nu ska jag försöka få tag i ett arbete som min kompis har på sin dator. Åååh denna teknik! Hehe...

Jag har aldrig någonsin haft något som heslt större komplex över något med min kropp. Det är klart att det alltid funnits en del saker som jag aldrig har varit 100% nöjd med, mina ögonbryn t.ex Men jag har aldrig mått särkilt dåligt över min kropp. Vissa dagar har jag själv klart hata allt med mig själv men alla har dåliga dagar.

I sommras trivdes jag som bäst med min kropp. Jag åt vad jag vill, hur mycket/lite jag ville, när jag ville och mådde helt otroligt bra. Jag kunde äta chips flera kvällar i rad utan att tänka på det överhuvudtaget. Röra på mig när jag ville och slappa hur länge utan att må dåligt. Jag mådde helt enkelt underbart i mitt eget skin. 

Men sen föll allting samman...

Det började väl mest med att när jag flyttade till malmö gick jag helt plötsligt upp väldigt snabbt. Det var så jag började tänka på det. Åt en lite mindre måltid för att dra ner på det som jag hade gått upp. Sen blev det att jag åt mindre och mindre ju sämre jag började må. Rösterna blev högre och högre. Du är inte bra nog. Inte smal nog. Inte smart nog. Inte vacker nog. Inte bra nog. Och sen var det allt som fanns bakom mitt pannben. 

Jag vet att jag inte är tjock men när det väl har blivit ett system, tankar som alltid ligger i bakhuvudet är det svårt att slita sig loss. Jag har inte slutat äta men får alltid en sådan ångest när jag gör det. Jag äter mindre nu och tänker på det mer än innan. När jag mår dåligt äter jag inte överhuvudtaget. Matlusten försvinner och det känns som att min kropp sväller bara för att jag kollar på maten.

Jag har aldrig riktigt känt att jag är smal, inte super snygg heller. Jag har en bredare kroppsbygnad än både min syster och mamma och har alltid varit lite större än dom. Så jag aldrig känt mig smal men jag vet att jag inte är tjock heller. Jag skulle nog bara vilja få känna den känslan någon gång, att jo jag är nog riktigt smal ändå... 

I julas var jag riktigt sjuk och gick ner en massa i vikt. Vilket en del märkte och jag älskade att höra frågan "har du gått ner i vikt?" Jag tror jag skulle döda för att få känna den känslan just nu. Jag behöver inte vara smal, jag vill bara känna att jag är det.

Jag tror det är svårt för folk på utsidan att förstå, det är svårt för mig själv att förstå vad som egentligen händer. Men det är röster i mitt huvud som säger åt mig att inte äta. Ord som ger mig ångest varje gång jag sväljer. Monster som krigar på insdian av mig själv. Dom river och klöser mot min kropp. Jag måste vara perfekt.

Trött tjej som inte alls vet vart livet är på väg.. Men det är som vanligt då.

Söndag idag vilket betyder att jag måste åka hem igen. Fuck det! Ååh...
Trött och hungrig som in i gatan!

Önskar bara jag visste vart jag var på väg här i livet. Just nu lever jag bara dag för dag men ingenting händer..

F.I.S.H - Fuck It. Shit Happens

Idag är sådan dag då jag önskar att jag var som helst utan här. Fick tvinga mig själv att ta mig till skolan och bröt ihop så fort jag kom utan för dörren. Var tvungen att sitta ner på trappan ett bra tag innan jag kunde springa till skolan. Så med klumpen i magen tog jag mig ändå till skolan, första lektionen gick och sen lunch.

Åt inget, matlusten hade dött. En lektion kvar och det var engelska. Klumpen blev strörre och jag ville verkligen inte gå. Mamma ringde och fick klumpen att försvinna för en lite stund och jag gick ditt ändå. Men blir att ringa syvon om att byta. 

Jag överlevde och har klarat av en dag till. Stolt över mig själv som faktiskt tog mig i kragen och gick. Hade det varit för ett årsen hade det blivit att jag bråkat med mamma och inte gått överhuvudtaget. 

Nu blir det att plugga matematik och historia.

Är så grymt otroligt lycklig!!! Ville bara att ni skulle veta det... ^^

Snart är sommarlovet slut och det är dags att börja skolan igen. Själv ska man gå om ettan. 

På grund av att jag helt enkelt inte gillade min linje. Pluggade Barn&Fritid på Traineegymnasiet i Hyltebruk. Det betyder att du pluggar en vecka och sen är på pratik i två veckor. Fick ingen bra start, började praktisera på min gamla skola och hade inga bra villkor alls. Hade inga raster, lärde mig ingenting och kunde i bland jobba i 9 timmar i streck. 

Efter ett tag fick jag byta till ett dagis i stan och trivdes mycket bättre där. Men hade ändå ingen lust att gå dit... Det slutade med att eftersom jag ändå redan hade bestämt mig att byta linje till hösten så tog jag bort pratiken och pluggade istället extra hemma. 

Har ingenting att säga om sjävla skolan, det var inget som passade mig bara. 

Just nu även fast det är så kort tid kvar vet jag inte vilken skola jag ska gå på. Jag kom in på sturegymnasiet i halmstad vilket var mitt mål. Men eftersom vi ska flytta till Malmö om nio dagar fungerade ju inte det... 
Men jag har kommit in på en skola i Malmö men det är inte den som jag helst vill gå på. Är just nu första reserv på skolan jag hoppas på och har ganska stor chans att komma in. Får hoppas på det bästa. 

Ska i alla fall gå Estiska-Media med foto som inrikting. Hoppas på att det här ska passa mig men det tror jag. Men har varit lite osäker och tänk att jag kanske borde ha valt en liten mer plugg linje... Typ samhäll eller något sånt. Men jag är nöjd med mitt val och tror att dom här tre åren kommer att vara lärorika och roliga. 

Men att jag pluggat ett år extra var inte förgäves. Pluggade in två barn&fritids ämnen vilket kan vara bra att ha i framtiden och sen pluggade jag klart ettans matte och har för mig att jag även gjorde det med Svenska. Vilket betyder att nu när jag går ettan igen behöver jag inte plugga dom igen. Dom flesta skulle nog ta det här tillfället till att få fler håltimmar men inte jag nej. Jag ska istället redan nu börja plugga tvåans matte och svenska. Eller något annat extra ämne. Så behöver jag inte få så mycket skuld över att jag inte går en plugg linje... 

Det är jävligt mycket tankar kring skolan och framtiden... Men det fixar sig alltid, på ett eller annat sätt.