En insida av rosa moln

Ett hopp om frihet

Om pengar, om lycka

En utsida av grå betong

Som lever på hoppet
Om en ny vardag

Okej, ska ta upp en sak nu.

På senaste tiden har jag kanske inte tyckt om mig själv för den jag är, men i det stora hela tycker jag om mig själv och hur jag är. Tycker att jag är en bra person, gillar min stil och mitt utseende. Visst det är säkert tusen saker jag skulle vilja ändra men jag tänker inte på det. Jag är fin som jag är.

Men det jag tänkte skriva var att om du inte tycker om mig, är det inte mitt problem. Om du inte tycker om mitt utseende, kolla inte på mig. Tycker du inte om mig, umgås inte med mig. Varför lägga ner så mycket tid på att hata. Jag är som vilken annan person som helst här i världen. Jag är inte perfekt och jag har gjort misstag. Men det betyder inte att folk kan komma och döma mig hur som helst.

Jag gillar mig själv, inte allt med mig men det mesta. Men nu är jag trött på folk som lägger sig i mitt liv och snackar skit. Dags för en förändring. 

Det kanske finns hopp ändå...

Bestämt mig att inte blogga ni när jag mår så här, men nu gör jag det ändå. Och jag bryr mig inte om, om folk kommer säga att jag är sjukt deppig och emo. Inget jävla fel med att vara emo heller, inte för att jag är det.

Okej, jag trodde allting skulle bli bra nu. Jag skulle göra allting bra men får bara bak slag. Ingen verkar vara på min sida längre. Allting känns bara skiit, det är typ bara skit. Önskar jag inte hade börjat på den jävla skit skolan! Att jag aldrig hade träffat dom, att jag aldrig hade litat på dom eller någon alls. Önskar att jag inte hade litat på någon alls. 

Vet inte vad jag vill skriva egentligen. Bara att livet är skit. Och jag önskar att jag hade tänkt lite mer. Att jag hatar mig själv just nu, för jag tycker att allt är mitt fel. Det är jag själv som har satt mig i den sitsen. Fast det är inte riktigt sant och jag vet det men det är så jag känner. Och har ingen att snacka med, ingen alls.

Längtar tills jag flyttar.

Juste, ska aldrig skaffa barn heller, för det är bara taskigt mot barent.

Jag vill berätta allt för henne. Varje lite detalj. Hur sårad jag blev, hur det kändes. Men då måste jag berätta allt. Även den biten jag gjorde. Det finns så mycket att berätta att det skulle bli för mycket.  Så jag håller tyst en stund till och försöker komma på hur jag ska börja. Hade varit så mycket enklare om jag hade sagt det från början, så hade vi tagit bit för bit tillsammans. Men jag trodde på det han sa och lovade att inte berätta för någon. Nu går han bakom ryggen på mig och jag önskar jag inte hade varit så blind. Önskar jag kunde dela mina känslor med henne. Men det dröjer nog ett tag till innan jag berättar... 

Känner hårda droppar mot mitt huvud

Hagels kallas det, men det är stjärnorna som faller

I dom finns det hopp, hopp om en ljus framtid

Dom smälter sakta i min hand

Smälter in i min hud, sprider sig i mina ådror

Hoppet sprids i kroppen, in i hjärtat

Jag blundar, känner det och ler

Det är nu vinden vänder, nu när stjärnorna faller 

Sitter här igen sent om natten och känner mig så fruktansvärt ensam. Vet att jag egentligen har en massa underbara vänner och en familj som bryr sig om mig, men just nu känns det som att inte har någon. Har trodligen med att jag bara varit hemma dom senaste fyra dagarna utan att faktiskta ha gjort något. Sen blir ju känslan inte bättre av att folk går bakom ryggen på en och visar sig vara jävligt falska. 

Människor. Personer percis som jag. Jag hatar dom. Dom får det att verka så lätt att bara såra mig på det viset. Som att jag inte har något värde. Nej jag är ingenting att ha. För det är så lätt att en dag bara sluta prata med mig totalt, så lätt att snacka skit bakom ryggen på mig och sen bete sig som min bästa vän när vi träffas på riktigt och det är så lätt att lova saker, göra en massa planer och sen skita i att svara på mina sms på dagen när vi skulle ses på kvällen. Ni får det att värka så lätt.

Jag hatar dom. Så fördömmande, så elaka, hemska, själviska, egoistiska och äckliga. Och jag kan ibland vara precis lika dan. Men jag försöker! Jag försöker att vara snäll mot precis alla. Men jag gör misstag och folk dömer så lätt. Tror på precis allt dom hör. Och ingen har det lätt men jag förstår inte varför men leker en jävla lek med människors hjärtan. Det är bara hemskt.

Så ensamheten kryper in i mitt hjärta, nu när min bästa vän inte finns till hands 24/7 som han alltid gjort innan. Men jag ger han all min lycka och hoppas att allting fixar sig snart för honom. Han är verkligen värd det efter all smärta jag och livet har gett honom. Men det är tufft utan honom, utan att han bara bor 10 meter ifrån, att jag inte kan ringa han mitt i natten om jag vill, att vi inte kan träffas när vi vill. Han är det bästa jag har.

Ågensten sitter i strupen men jag klarar mig. För som sagt jag är inte ensam. Jag har vänner, underbara vänner och en underbar familj. Sitter och lyssnar på riktig gammal musik och skämms lite över det. Men det påminer mig om att jag har vuxit så mycket dom senaste åren, jag är mycket starkare nu och jag vet att jag klara mycket mer. Går på samma gator men med nya steg. Livet blir bra i morgon. Och jag behöver inte dom människorna i mitt liv, jag är starkare utan dom som drar ner mig. Men det tar ett tag att repa sig efter ett bak slag, speciellt från ett som kom bakifrån.

Hoppas ni alla får en riktig bra natts sömn, eller en riktigt praty natt.